Ett sanningens ord.

Har jobbat idag. En av de anställdas tonårsson brukar vänta in sin skolbuss där på morgonen, så även idag.
Han brukar stanna till på vägen förbi mitt rum och gosa med Fia. Idag var hon dock inte med så då fick han gosa med mig istället. Hehehe, så var det kanske inte riktigt… 😉
Vi snackade en stund i alla fall. Om jullovet som snart börjar och bussåkande, lite vardagligt snack sådär. Plötsligt, helt utan förvarning, kommer den där frågan ”Hur gammal är du egentligen?”
Åhh vad jag ogillar den frågan! Jag vet så väl att ingen någonsin gissar rätt på min ålder. Antingen tar de mig för en 30 årig småbarnsmorsa eller en 15-årig tonåring. Jag vet egentligen inte vilket som är värst. Men det var lika bra att vara ärlig, ”22”, svarade jag. ”Hoppsan, jag trodde att du var 17 eller nåt sånt”, svarade han.
Jaha, det vara bara till att småle, tacka och ta emot. Som en rejäl käftsmäll liksom.
Det är lustigt det där med ålder. Äldre människor tror alltid att jag är mycket äldre än vad jag är medan yngre upplever mig som jämngammal. Istället för att ta till lipen varje gång någon gissar fel på det ena elle andra hållet försöker jag vända på steken och se det hela postivt, det måste ju trots allt vara så att jag är extremt anpassningsbar som kan upplevas som både en tonåring och en äldre kvinna :mrgreen:

Comments are closed.