Livet är inte alltid rosenrött och när det inte är det väljer jag att inte blogga. Jag är heller inte så värst bra på att vara social just nu och därav Carros kommentar här bredvid 😉
Det här med sorg är något lustigt. Morfar är den första jag tänker på när jag vaknar på morgonen, tanken slår mig som en örfil rätt över ansiktet varje morgon. Morfar är det sista jag tänker på innan jag somnar. Där emellan tänker jag på honom flera gånger om dagen. Hur länge kommer det vara så här? När förstår man vad som har hänt? Det där med förståelsen är en klurig sak, det har jag förstått. Man hör, man ser, man tänker och man pratar men jag tror faktiskt inte riktigt att man förstår. Jag läste en bok en gång där en präst skrev om hur det tar ett år innan man uppnår viss mån av förståelse. Under det året möter man situationer där den förlorade personen saknas och därmed uppnås viss förståelse. Men saknaden däremot, sorgen att ha förlorat någon nära, den finns kvar hela livet.
Konstigt tycker jag är ett bra ord att använda för att beskriva hur jag känner. Allt känns väldigt konstigt. Det är konstigt att någon kan försvinna ur ens liv så fort, bara sådär. Det är konstigt att allt snurrar vidare, vardagen är som vanligt. Det är konstigt, men ändå skönt att vardagen snurrar på. Jag finner en viss trygghet i att allt annat är som vanligt, ändå är det svårt och konstigt att man känner så, för allt är ju inte som vanligt. Förvirrande? Ja visst, mycket.
Nej, allt är verkligen inte rosenrött just nu. Men ibland är det i alla fall lite rosa skimmer över tillvaron och det är ju alltid något.
Morfar, du fattas mig!
