En ny kompis?

För ett tag sedan, en tidig morgon, kom det en man gående på vägen utanför vårt hus. Precis när jag ska hoppa in i bilen började han prata. Han berömde vår veranda och berättade om sina barns hus. Det var en trevlig liten pratstund, fast det kändes också konstigt, man är liksom inte van vid att okända människor är så öppna. Konfunderad hoppade jag in i bilen och visste inte riktigt om jag borde vara glad eller livrädd över bemötandet.
I morse när jag satt och läste i soffan går plötsligt samma man förbi utanför fönstret. Han stannar och börjar vinka! Lite smått chockad vinkar jag tillbaka och han går nöjt vidare.
Sitter här nu och bannar mig själv för att vara så stel och svensk. Istället för att bli glad över hur vänliga folk är blir jag misstänksam. Lås alla dörrar, stäng alla fönster och göm dig under sängen, var min första tanke. Vi kanske borde flytta, sa jag till Nicklas på halvt allvar halvt skämt… eller mesta allvar förresten.  

Säger det här mest om mig som person eller är det samhället vi lever i som påverkat hur jag reagerade? I vilket fall som helst är det trist. Det är trist att en människa inte kan vara genuint trevlig utan att någon reagerar med rädsla. Det är trist att jag inte var den som vinkade först.

Comments are closed.