Tung dag

Idag har vi varit på begravning för vår vän som har gått bort. Det var tungt. Det är det väl alltid med begravning. Man känner med de anhöriga och allra närmaste.
Det känns overkligt och onödigt. Lilla vännen.
För några månader sedan hade vi begravning för morfar i samma kyrka. Kanske gjorde det dagen lite extra tung. Nu önskar jag innerligt att vi ska slippa sorgligheter på ett tag.

Efter begravningen var det bara att ställa om och fokusera för under kvällen har det varit kvällsöppet här i samhället. Världen stannar ju tyvärr inte upp, även om man skulle önska det, bara för en liten stund.

Dagen har varit lång och nu ska det bli skönt att krypa ner i sängen. I morgon snurrar ekorrhjulet vidare och då gäller det att kunna hänga med.

Väntar på tvätten…

Är trött som en gnet men måste vara vaken lite till och vänta ut tvätten. Slängde in en maskin under reklamen på Despo. Despo ja! Säger bara oj oj oj. Vilket slut!
Om du inte har sett avsnittet och inte vill veta – sluta läs nu.

Jag tror att Lynette räddar Gabbis unge men hon kommer förlora tvillingarna i magen. Bre överlever (det måste hon, är ju huvudrollsinnehavare…), Orson överlever men Karl dör. Kanske dör även den gamla bittra damen som jag tappat namnet på. Sjuksyrran dog ju definitivt, vilket räddar Angi. Bra, jag diggar henne. Det ryktas om att nästa avsnitt kommer vara ett framtidsavsnitt där fruarna funderar över sin framtid. Ryktet säger att Lynett funderar på hur livet med sin cp-skadade son kommer bli (kanske överlever en av tvillingarna), att Gabbis ena dotter är lesbisk och att Susan är tjock.
Jaja, vi får la se hur det blir med detta. Spännande är det i alla fall.

Jag blev lite despo här innan och klippte min lugg. Pucko-josse, det blir aldrig bra, bara snett stelt och konstigt. Men det får duga så länge, har inte klipptid förrän nästa fredag och frissan kunde inte klämma in en luggklippning. Så vad gör man? Nöden har ingen lag 😉

Nu piper tvättmaskinen, gött! Snart blir det sängen.

Måndag

Måndagar brukar vara ganska lugna dagar för mig. Har vanligtvis en hel del ordra att packa, framförallt om jag inte åkt in en runda på söndagen och packat (som den här veckan då). På måndagseftermiddagarna brukar det vara ös i den fysiska butiken. Av någon anledning är måndagseftermiddagarna en av de dagar i veckan då det är mest att göra i butiken. Men jag brukar ändå ha läget under kontroll. Men inte idag… Ha, det var så mycket kaos det kan bli i eftermiddags. En massa ordrar att packa som kommit in under dagen, folk i butiken, leveranser som skulle packas upp (vissa som halvt hade packats upp och nu låg och skräpade bakom kassan), en annons som skulle kontrolleras, en mängd beställningar skulle göras hos mina leverantörer för allt tar nämligen slut (ett ganska angenämt problem iofs) och telfonsamtal skulle ringas. Som pricken över i:et stämde inte en av de leveranser jag fått under dagen. Det var sönder och fattades grejer. Sådant blir man vansinnigt trött på. Naturligtvis är det telefonkö när man ringer (hur ska jag hinna med sånt?) och på mail där rubriken innehåller reklamtion vill vissa leverantörer inte svara. Suck, pust och stön. Tack och lov innehöll denna stressiga dag även lite solstrålar. Den underbara tjejen Anna som gör mina annonser hade gjort en finfin annons och gjorde nu ikväll en jätteinsats och lade till en grej åt mig, fastän det egentligen är alldeles för sent för sådant. En annan solstråle, som komiskt nog också heter Anna, min gamla jobbarkompis kom förbi för att hälsa på, det var tryck i butiken just då och jag bad henne ta några kunder i kassan åt mig, vilket hon naturligtvis gjorde. Dessa underbara Annor!
Jag önskar jag kunde säga att även min kära sambo delat ut sotstrålar under dagen men då skulle jag ljuga för han har varit på en sånt jäkla humör hela idag. Bara åskmoln överallt. Detta fram till ikväll när han fick testa sin nyinköpta barnfilm i 3d-format och därmed med tillhörande 3d-glasögon. Så detta har vi nu roat oss med under kvällen 😉

Nu är det dags att krypa ner i sängen, det är ju faktiskt en dag i morgon också, och jag känner på mig att den kommer bli lång. Är taggad till max på att få en massa undanstökat i butiken så nu laddar vi batterierna. Tjing!

Back on track

Nu kör jag bloggen igen, ett tag i alla fall, så länge andan faller på 😉

Mycket har hänt sedan sist.
Presenteriet öppnade upp den 29 oktober och vi fick fin respons från start. Många berömmer butiken, tycker den är fin och att detta har saknats i samhället. Kul! Vi fick massor av hjälp från familj och vänner med att få i ordning butiken innan start, hade aldrig hunnit utan den hjälpen, underbara! Arbetet med butiken har tagit, och tar, massa tid så tyvärr har webbutiken fått stå tillbaka lite ett tag, men nu kör vi på hårt igen och fyller webbutiken med nya spännande presenter! Kolla in!

Min födelsedag kom och gick, tacka gud för det 😉 Nu är det ett helt år kvar till nästa gång 😉

Vi var med på Mingelkväll och visade upp en del av Presenteriets utbud. En häftig upplevelse och god erfarenhet. Lång men kul kväll 😉 Liksom julskyltningen, mycket folk i rörselse, en redig man ur huse-kväll här i samhället.

Men tyvärr har inte allt varit bra och fint under den här tiden. I förra veckan förlorade vi en kär vän. Det kändes tungt och ledsamt och det gör det väl egentligen fortfarande. Ofattbart är en bra beskrivning. Mina tankar går till hans familj och hans nära. Det är tungt att förlora någon. Man säger att tiden läker sår, men jag tror tyvärr inte att det är så lätt, men däremot tror jag att man lär sig att leva med såret. Men det tar tid att få kroppen och rutinen att förstå och ta in. Jag tittar fortfarande efter min morfars bil när jag är ute och åker, hjärnan vet, men rörelserna och tänket sitter kroppen.
Jag tror att jag skrev om det här med sorgeåret när morfar lämnade oss i somras. Det här med att man måste gå igenom ett helt års upplevelser utan personen innan det kan sjunka in. Den man har förlorat fattas där och då.
Man går inte vidare, man börjar om.

På återseende.