Igår kom Nicklas hem och berättade att de på hans jobb hade diskuterat huruvida man har delad eller gemensam ekonomi med sin partner. Ett intressant ämne!
När det framkom att jag, sambon, inte tar studielån (enbart bidrag), blev det lite diskussion kring detta. Nicklas anser att så länge man bor ihop, lever ihop, är det en självklarhet att man hjälper varandra ekonomiskt. I det långa loppet tjänar vi båda på att leva på Nicklas lön just nu eftersom vi då slipper ett lån, studielånet. Visserligen tog jag lån de första åren, det var tvunget, vi hade inte råd att leva på Nicklas lön då, dessutom hade jag en lgh i Halmstad att betala hyra för i ett år, och den hyran var mer än halva studiestödet… Detta innebär att min studieskuld är på 170 000:-, vilket jag inte anser vara mycket för 5 års studier. Jag hade aldrig klarat av att hålla skulden på den nivån om inte Nicklas hade hjälpt till när det har krisat. Det var han som föreslog att jag skulle skippa lånedelen och enbart ta bidrag, detta eftersom han, vilket tidigare nämnts, anser att min ekonomi är hans ekonomi och tvärtom. Har jag lån, har han lån, har han lån, har jag lån, tja, ni hajjar grejen? 😉
I vilket fall som helst, de som har delad ekonomi har svårt att förstå vårt tänk. Bl.a. brukar man få höra att ”man måste reda sig själv”, ”jag har blivit fostrad att klara mig själv” eller ”man ska inte vara beroende av en annan människa”. Jag känner så väl igen de här uttalandena eftersom jag själv, en gång i tiden, ansåg exakt likadant. Red dig själv kvinna, var mitt motto 
Men man kommer till en punkt i livet då man inser att ensam är inte stark. Och bara för att man ska ”reda sig själv” eller inte vara beroende av någon får man inte vara dum. Det är väl en självklarhet att om jag ser möjligheten att slippa ta lån tar jag denna möjlighet. Annars vore man väl korkad!? Detsamma skulle naturligtvis gälla om situationen vore tvärtom. Om Nicklas någongång vill vidareutbilda sig eller på annat sätt behöver hjälp ekonomiskt så ställer jag upp i den mån jag kan. Teamwork you know 😉
Detta får mig osökt att tänka på den där gången när Nicklas lånade 5000:- av mig. Uj uj uj, vilken känsla! Det var på den tiden när jag tog studielån, då hade jag, tro det eller ej, ett sparkonto för kriser. Så någon form av kris måste det ha varit, kanske var det till renoveringen, jag kommer inte riktigt ihåg. Men att han lånade av mig, det kommer jag ihåg! Och det får han höra ganska ofta, det är liksom den enda gången i vårt 5-åriga förhållande som jag har haft en äkta känsla av makt 😉
Skämt å sido. Det är väl lite det där ett förhållande går ut på, inte själva maktkänslan kanske…. Men att känna en trygghet i att vara beroende av varandra, det ser jag som något bra. Det är lite mysigt sådär att veta att han ställer upp och att jag ställer upp och att vi delar allt (utom bakmaskinen för den är MIN).
Ett förtydligande här på slutet kanske vore på sin plats. Det är klart att jag är tacksam över att Nicklas har hjälpt mig ekonomiskt under de här åren, för även om han ser det som en självklarhet att göra det är det inte en självklarhet för många andra. Det är absolut Nicklas som betalar mest här hemma. Han tar de flesta räkningar, huslånet, osv. Jag hjälper till så gott jag kan, maten är t.ex. mitt ansvarsområde att inhandla, även om det jag skjuter till inte är en piss i Nilen i jämförelse med vad han behöver punga ut med.
Den här ekonomiska-modellen kanske inte fungerar för andra, vissa vill verkligen reda sig själva och det är ju jättebra om man känner så och också kan hantera det. Man får väl försöka hitta en sätt som passar båda helt enkelt. Man kan kanske anta att så länge det är lugnt i slutet av månaden när räkningarna ska betalas har man en modell som fungerar 😉
     
    
    
